Det där med att skolan producerar duktiga arbetare känns så där. Att skolan är till för att forma oss, och inrätta oss i det kapitalistiska ledet känns så där. Istället för att utveckla fria, tänkande individer.
Att istället för att utveckla kreativitet, analysförmåga och nytänk så kräver vi fotnoter, årtal och disciplin från våra elever. Att skolan nu har anpassats till industrialismen, förutom det faktumet att vi passerat den för ett tag sen känns så där.
Vi är inne i en ”kris” som många kallar den. Vi vet inte vart vi vill, hur vi ska ta oss dit, men alla ska fan med. Vi kan inte locka väljare, värvningshetsar i ungdomsförbundet och verkar utåt mest bara förvirrade. Hur kommer det sig? Hur blev det så här, och vad ska vi göra? Jag tänkte försöka göra det jag aldrig tidigare lyckats med, nämligen formulera mina tankar och känslor kring detta mytiska ämne, socialdemokratins kris. (OBS! Garvar åt mig själv här).
Jag tänkte börja med att försöka definiera socialdemokrati (med breda penseldrag så klart). En rörelse och demokratisk sådan. En kraft som förändrar, förenar och befriar. Mycket fina ord kan man tycka, men det är min definition, den korta i alla fall.
Vår metod är politik, eller hur? ”Politik” så som vi definierar det i vardagen (och i vår rörelse) idag är att sitta i nämnder, skriva motioner, studera ideologisk teori eller klura över budgettak och bolåneräntor. Ni vet, den parlamentariska vägen. Reformer, politiker i kostymer och skyhöga riksdagslöner.
Vad tycker ni? Om vi utgår utifrån den definitionen av politik, känns det som rätt metod? Nej kanske vissa tänker, ja kanske andra tänker. Vet ni vad det mest fantastiska är? Ni har båda rätt. Det är en svinbra och skitviktig metod, så länge den inte står ensam.
Arbetarrörelsens historia är ett ämne som ofta känns törrt och tråkigt. Ofta tragglar man årtal, går igenom viktiga reformer, får en historielektion helt enkelt. Men man lyckas ofta missa det som är det absolut mest väsentliga, hur fan lyckades man genomföra detta? Vart och hur började det? Det började inte med att vi vann ett val, genomförde en hejdundrande massa asbra reformer. Det började med att människor organiserade sig, skapade möjligheter och öppnade dörrar. Åkte runt på kärror och delade ut böcker, skapade lokala överenskommelser mellan arbetare, små strejkkassor, hundramannaföreningar och egna livsmedelsbutiker. Först efter det började vi vinna val, skapa nationella och standardiserade sociala skyddsnät, stifta lagar och så småningom börja tappa opinion.
Det finns många teorier om varför det senaste händer. Fel politik, för mycket toppstyrning, förlegade ideal, för mycket historia, för höger, för vänster, för uppåt, för neråt, ja ni fattar. Men jag har en annan teori. Den om att vi tappade rörelsen. Rörelsen förvandlades till en byråkrati som ska förvalta det andra åstadkommit. När vi pratar om arbetarrörelsens historia är vi stolta över den, dessa människor gjorde ett fantastiskt jobb, ett tungt jobb och ett jobb som vi är dom evigt tacksamma för. Men vi har ett ansvar att göra detsamma för kommande generationer. Vi kan inte nöja oss med att bli byråkrater som ska förvalta denna fina, gamla och fantastiska rörelse. Vi måste fortsätta den, fortsätta förflyttningen, vilket är definitionen av en rörelse. Förflyttning från punkt A till punkt B, och vi ska till punkt C nu.
Hur gör vi det?
Genom att åka runt med kärror, genom att organisera oss på plats, där vi är, i vår direkta närhet, nämligen vår vardag. Genom att ha gratis läxhjälp, genom att lära kidz åka skridskor, simma, spela fotboll eller bara genom ett vanligt hederligt sommarläger. Självklart helt jävla non-profit och helt gratis för deltagarna. Genom att starta verktygspooler, cykelpooler, eller varför inte en hempool? Genom att visa att ett annat samhälle är möjligt, först då kan vi återigen bli en rörelse, och (enligt mig) återigen börja vinna val på riktigt och med den dundrande majoritet vi en gång gjorde det med. Inte för att sedan återigen börja institutionalisera allt, utan behålla det i den lilla, lokala och frivilliga skalan det skapas i.
Och det viktigaste av allt, aldrig se politik som ett mål, och aldrig definiera politik. Att planka är politik, skita i att betala parkeringsavgiften, graffa, skolka och ladda ner. Framför allt så är att ”inte vara intresserad” av politik i högsta grad politik. En politik som går ut på att berätta för ”politiker” att ni/vi varken har definitionsrätt eller tolkningsföreträde på begreppet och vår vardag. Att politik är så mycket större än ”bara” parlamentet, landstinget och kommunen.
Centralisering och standardisering är demokratins värsta fiende, och det är det vi har gjort med vår rörelse. Länge leve den dubbla ansatsen!
Jag snabbkollade på första delen av senaste Debatt idag.
Där diskuterades alla de påhopp och hot som Pär Ström fått utstå. Jag blir så jävla ledsen och förbannad när jag hör och läser människor som tycker det är helt okej att han fått kommentarer om vilket kukhuvud och hur ful han är. Saker som är helt jävla irrelevanta och människor som på riktigt tycker att vi ska fortsätta med utfrysningsmetoden gentemot SD. Människor som uppenbarligen verkar tycka att icke-demokrati är okej, så länge det inte drabbar dom själva. Organisationer som blir förolämpade när dom inte blir inbjudna till ett event, men som uppenbarligen anser sig ha rätten att bestämma att andra minsann inte är välkomna, och sedan inte tänker delta pga ”att dom kunde potentiellt ha dykt upp”.
Det är för mig helt jävla oförståeligt hur alla ni som är politiskt engagerad, alla ni som kämpar för ett öppet och demokratiskt samhälle tycker det är okej att utestänga människor från denna demokrati bara för att deras åsikter är obekväma. Step fucking up och se till att ni kan bemöta dessa människors åsikter istället, sakligt och med en jävla smäll, utan personangrepp och de dagismetoder som idag genomsyrar dagens debattklimat.
Varken Pär Ström eller Sverigedemokraterna har blommat upp från ett vakuum, fatta det. De har båda två fått näring, vatten och solsken någonstans ifrån, och det är det vi borde ta oss an. Sluta kriga med SD, sluta kriga med Pär Ström, det är inte de som är roten till problemet. Det viktiga är att ta uti med orsakerna, känslorna och händelserna som har lett dom dit dom är idag, för att förhindra att fler hamnar på samma slutdestination.
Att få människor att inse att anledningen till att deras mormor inte får den vård hon behöver inte beror på att det bor flyktingbarn på orten, utan troligtvis på att vårdhemmet drivs av ett vinstdrivande riskkapitalbolag som endast är ute efter vinsten, eller därför att borgarna på statlig nivå valt att sänka anslagen till landstinget vilket tvingat dessa att skära ner. Att börja föra en mer nyanserad feministisk retorik där man faktiskt uppmärksammar all den skit patriarkatet utsätter killar och män för också. Att en som kille visst kan vilja bli sjuksköterska eller balettdansös eller vilja vara duktig i skolan, eller vara modeintresserad, eller vad fan som helst utan att behöva utstå hot, kränkningar och mobbing, eller för den delen gilla traktorer och bilar utan att behöva personifiera ”mansgrisen” för det.
Det är framför allt dags att media tar sitt ansvar och slutar fronta feminister i endast penga-brännings-sammanhang eller invandrare i brottssituationer eller där dessa blir nekade biluthyrning. Average feminist är ingen jävla militantfeministfitta, och den genomsnittliga invandraren är varken ett offer eller kriminell.
Viva Gina Dirawi som julvärd säger jag bara.
Den här texten fick mig att tänka på alla de visioner och drömmar jag en gång hade.
När jag var lite yngre, på den tiden då jag trodde på ett idealsamhälle, tiden innan mina visioner hade blivit krossade av DN:s ledarsidor och mossiga före detta partikamrater så trodde jag på det. Jag trodde på medborgarlön, jag trodde på ett samhälle utan klassklyftor. Jag trodde på att alla människor kunde få det stimulerande och utvecklande liv de har rätt till. Det var på den tiden pappa kallade mig för naiv och det var på den tiden jag trodde på politik.
Jag saknar den tiden. Jag saknar visionerna. Jag saknar att kunna tycka något, även om jag inte har alla argument i bakfickan. Jag är övertygad att vi alla måste börja lite mer på vår magkänsla. Och vet ni vad min magkänsla säger mig? Att medborgarlön faktiskt är en bra idé.
Men nu råkar det ju vara så att denna fiktiva person Klas inte alls vill investera sina egna pengar i denna skola han vill öpnna. Nej, nej. Han har kommit på ett mycket enklare och tryggare sätt att tjäna cash på. Han ansöker helt enkelt om en så kallad skolpeng, som staten betalar ut till honom för att han ska bedriva utbildningsverksamhet, och tar en del av pengarna och åker på semester i Karibien istället. För Klas är ju detta rena rama guldgruvan! Till nästa läsår ser Klas till att köpa in några flashiga datorer, för att locka fler elever till skolan (fler elever = mer skolpeng), tvingar sina lärare att undervisa i två klasser samtidigt istället för att ringa efter en vikarie när någon blir sjuk, och serverar dessutom lite halvkass mat. Då har han helt plötsligt råd att köpa en villa i Danderyd också!
Men nej, nej. Det Klas håller på med är inte alls fel. Klas är en entreprenör och en affärshjärna som brinner för utbildning!
Hashtagar hela inlägget med en stor portion ironi och en jävla absurd-stämpel. Trodde det var 2012 i Sverige. Men jag trodde nog fel.
Idag på bussen hade jag tänkt visa lite civilkurage och faktiskt säga ifrån. Istället framstod jag som en av dom där PK-hororna som är en del av etablissemanget och tror sig vara någon. Jag skäms lite, men jag tänker ändå berätta.
Två killar på bussen, kanske 15-16år
Kille 1: Men vadå, är du säker på att det var han som snodde den?!
Kille 2: Ja, helt säker. Kan inte ha vart nån annan. Plus att Anna såg han! Borde fan spöa skiten ur blattejäveln!
Kille 1: Jaa! Gör det för fan, nån måste ju lära han att man inte snor telefoner i Sverige.
Så där höll dom på ett tag. Jag vart bara mer och mer spyfärdig för varje minut och till slut kunde jag inte låta bli. ”Kan ni inte bara sluta använda ord som blattejävel och negerhora? Det är rasistiskt och jag tycker faktiskt det är obehagligt” Åh, gud vilken begåvad kommentar till två tonåringar som jag fortfarande innerst inne är livrädd för, trots att jag är minst tre år äldre. Först så stirrade dom bara på mig. Som om jag vore totalt dum i huvudet, från en annan planet eller hade pratat ryska med dom. Det var dom längsta fem sekunderna i mitt liv. Och sedan kläcker en av dom ur sig det.
”Men vadå, jag vill ju inte slänga ut eller döda blatten heller”
Alltså. Låt oss bryta ner min reaktion och min tankeverksamhet. Först blir jag bara lättad över att äntligen få en reaktion på det jag har sagt. Sedan blir jag blir paff. Helt jävla totalt paff. Liksom, nähä, okej, jamen då är det lugnt (Dafuq?!). Därefter börjar min hjärna febrilt arbeta med denna enkla mening och försöker verkligen att förstå. Hörde jag nyss det jag hörde? Av en liten högstadieskit på en lokalbuss i Umeå? Börjar stirra på honom som om han vore från yttersta av yttersta rymdar och famlar desperat i minnesbanken efter något genomtänkt, klokt och dräpande. Hittar ingenting. INGENTING. Mumlar till slut ett ”Ja, men det är rasistiskt ändå” till svar och fortsatte pilla med min mobil. Ytterligare en jävligt begåvad mening som kommer ur min käft. Nästa hållplats hoppar dom av, och jag känner mig så jävla dum i huvudet. Jag menar, kom IGEN?! Kunde jag trots mina år av engagemang och läsning och funderade inte kläcka ur mig något bättre i sammanhanget?
Men nej, det kunde jag inte. För meningen ”Jag vill ju inte slänga ut eller döda blatten heller” gjorde att jag totalt kom av mig. Dom senaste åren har vi blivit matade med en och samma bild av rasism och främlingsfientlighet. Antingen vill dom kasta ut dom, eller så vill dom döda dom. Vilket rent naturligt har gjort att vi fokuserat på en och samma antirasism som inte är speciellt användbar på en buss mot två uppkäftiga skitungar.
Det var det här jag var så jävla rädd för. Att SD:s intåg i riksdagen, terroristen på Utöya och många andra händelser skulle legitimisera vardagsrasismen och medföra en sådan gränsförskjutning i samhällsklimatet att min första och spontana tanke är, jaha, vad bra, när någon säger att hen inte vill döda eller kasta ut blattejäveln. Kränkade ord är fortfarande rasism.
För vi märker det inte. Det sker långsamt och varje dag på bussen, på ledarsidorna, i riksdagens debatter och i våra egna medvetanden att till slut blir det vardag och vi accepterar förändringen. Att det för mig, som aktiv antirasist ändå tog fem minuter att samla mod till mig att faktiskt reagera skrämmer mig. För det är det ända som faktiskt gör skillnad. Inte att vi sitter hemma och läser Expo, böcker och forskarrapporter. Inte heller att vi delar kloka artiklar bland våra facebook-vänner.
Det som gör skillnad är när vi reagerar i vardagen. Varje dag, överallt. Och helst på ett bättre och smidigare sätt än vad jag gjorde.
Min bästa vän fyller år idag och jag fyllde år i söndags. Istället för att köpa dyra och värdelösa presenter ska vi ska se Soran ikväll. Jag är jätte, jätte, jätte peppad! Söta, roliga, bästaste Soran! ♥
Fördomar är något naturligt och vi har alla dem.
Jag har själv jätte mycket fördomar. Till exempel att jätte blonda tjejer med jätte mycket smink bara bryr sig om yta, att asbiffiga killar inte har speciellt mycket hjärna, att aktiva djurrättsaktivister är jätte dryga och att gamla människor aldrig kommer fatta det här med jämställdhet.
Jag är inte en dålig människa för att jag har fördomar. Men jag försöker hela tiden att vara medveten om att alla dessa föreställningar är just fördomar och inga sanningar. Jag försöker hela tiden att inte låta mina förutfattade meningar påverka hur jag bemöter andra människor. Att jag faktiskt pratar med den där jätte sminkade tjejen på festen, även om min fördom säger mig att det samtalet inte kommer ge något. För det vet jag ju faktiskt inte. Hon kanske är skitsmart och pluggar genus på universitetet. Eller har jobbat med barn i Afrika, eller bara ger mig ett asbra tips på värsta nya schampoot.
Ungdom mot rasism vill uppmärksamma oss alla Ume-bor på våra fördomar, och att vi inte behöver låta dessa påverka hur vi bemöter människor i vår omgivning. Därför kommer vi på lördag att stå vid Apberget, bjuda på fika, bränna fördomar och finnas tillgängliga för samtal och diskussion om allt mellan himmel och jord. Kom förbi du också!
I lördags så volontärade jag på Umeås första feministiska forum!
Gudrun Schyman inledde dagen med en som vanligt klockren och lyckad föreläsning. Umeås S-kvinnor snackade om hur den här regeringen inte bara bromsat in jämställdhetsarbetets takt utan till och med fört en politik som inneburit en ordentlig backlash för jämställdheten. Det är alltså värre idag än för några år sedan, så jäkla tråkigt att högern ska komma och förstöra det viktiga arbete som vänstern genomfört. Hela dagen var helt enkelt späckad med feministiska föreläsningar och word-shorps! Ett sjukt lyckat arrangemang helt enkelt, planeringsgruppen ska vara riktigt, riktigt stolt över sig själv! Ni gjorde ett grymt jäkla jobb, tack för ett fantastiskt forum!
En grej som jag dock reagerade på var att dom nya moderaterna uteblev i den planerade partipolitiska debatten som hade arrangerats. Jag vet inte om det var sjukdom, olycksfall eller något annat som stod bakom frånvaron men tråkigt var det. Tycker inte dom nya moderaterna att jämställdhet är viktigt? Att det är en fråga värd deras tid? Det finns väl fler än en person som kan prata jämställdhet inom deras parti som hade kunnat dyka om det hade hänt något allvarligt? Eller? Inte? Tråkigt hur som helst, hela poängen med en debatt är ju att folk tycker olika. Nu var det tre arbetarpartier som stod där och höll med varandra. Rätt fint det med kan jag tycka, men inte särskilt utvecklande.
Men på det stora hela, en grym dag som Umeå behövde!
Bilden snodde jag från Forumets gilla-sida
Gillar du att slåss? Gillar TV-spel? Diggar du vapen? Gillar du bilar? Har du rå humor? Gärna skämtar om tjejer och deras uppgift i samhället? Vill sätta på allt som rör sig? Dricker du bara öl? Älskar att käka en blodig biff? Hejar på ett favorit-fotbollslag? Har du svårt att sitta still? Är du stökig? Styrketränar du? Kan inte laga mat? Tycker att blödiga ballader är astöntiga? Tycker bögar är lite smyg-äckliga? Kan inte prata om dina känslor? Tycker tjejer är så jävla jobbiga och krävande? Inte vill ha ett seriöst förhållande? Tycker feministerna gått för långt?
Grattis, du är en riktig man.
