Den här texten fick mig att tänka på alla de visioner och drömmar jag en gång hade.
När jag var lite yngre, på den tiden då jag trodde på ett idealsamhälle, tiden innan mina visioner hade blivit krossade av DN:s ledarsidor och mossiga före detta partikamrater så trodde jag på det. Jag trodde på medborgarlön, jag trodde på ett samhälle utan klassklyftor. Jag trodde på att alla människor kunde få det stimulerande och utvecklande liv de har rätt till. Det var på den tiden pappa kallade mig för naiv och det var på den tiden jag trodde på politik.
Jag saknar den tiden. Jag saknar visionerna. Jag saknar att kunna tycka något, även om jag inte har alla argument i bakfickan. Jag är övertygad att vi alla måste börja lite mer på vår magkänsla. Och vet ni vad min magkänsla säger mig? Att medborgarlön faktiskt är en bra idé.
