När jag gick med i SSU så hade jag en bild.
En bild om engagerade människor som brinner för det gemensamma och vill förändra samhället nu. Inte imorgon, inte om en vecka, inte nästa kongress. Utan nu. Den bilden stämde inte riktigt har jag kommit fram till.
Det stämmer att det är engagerade människor som brinner och vill förändra, men jag har börjat undra om när och hur vi vill skapa den förändring vi ser. Jag ställer mig frågan; Ska vi verkligen skapa förändring? Eller ska vi vara den förändringen?
På samma sätt som vi varit förändringen i skolsystemet genom att starta upp studiestugor, på samma sätt ska vi vara förändringen i de strukturer som finns genom att starta upp tjejgrupper och uppmuntra dom människor som ingen annan uppmuntrar. Ska vi skriva snälla debattartiklar och vänta på att dom ”riktiga” politikerna lyssnar och tar in eller ska vi ska gasta, skrika, handla och inte ge möjligheten att ignorera oss? Ska vi agera eller ska vi inspirera? Jag tänker mig att agerande är den bästa inspirationen vi kan ge. Ska vi ragga röster och medlemmar eller ska vi skapa förändring och skapa det samhälle vi vill leva i?
Ska vi starta upp sak-bytardagar och skapa möjligheter för människor att säga nej till den hysteriska masskonsumtionen eller ska vi nöja oss med att ge uppmaningar och peka med hela handen? Förändringen ska inte och kan inte komma uppifrån, den ska komma från gräsrötterna. Jag, i form av en gräsrot, vill ta ansvar. Jag vill skapa förändring, inte uppmana andra att skapa den.
Vi kommer inte vinna val på att skapa politik och driva den. Vi kommer vinna val på att redan i underläge börja skapa det samhälle vi vill ha. Som Stina Oscarsson sa igår, vi kan inte ge människor det som dom vill ha, vi måste ge det dom inte visste att dom ville ha.