Har legat och läst den här boken inatt och den fick mig att återigen fundera på vad som räknas i politiken. Han (författaren) skriver mycket om hennes (Sahlins) politiska erfarenhet, och romantiserar hela begreppet med politisk skolning, i alla fall som jag ser det. Jag tycker det är hemskt att människor som gick med i SSU som 14 åringar, aldrig haft ett riktigt jobb och varit ”utvalda” hos eliten blir partiledare och statsministrar.
Jag vill att min statsminister ska veta vad den pratar om, på egen erfarenhet, inte genom spännande utredningsläsning. Missförstå mig inte, jag är fullt medveten om vikten av utredningar, jag tycker bara det är bra om makthavare har en verklighetsförankring som även är baserad på egna erfarenheter.
Politik ska inte vara en möjlighet till storslagen karriär. Det ska inte handla om självförverkligande. Det ska inte handla om skolning i ett parti. Det ska inte handla om kontakter. Det ska handla om ideer, om visioner och en vilja att förändra, även om du får 20papp i månaden istället för 100!
Jag blir så ledsen när politik bara är till för en viss typ av människor, och att politik ska vara en sluten krets. Allt är politik, och om nu det privata ska bli offentligt, då ska fan ALLA ha tillgång till denna politik.
Ja, idetraditioner och ideologisk förståelse är viktigt och nödvändigt, men gör det tillgängligt för alla och inte enbart dom som har politisk tradition ovh medvetenhet i familjen. Det krävs rätt mycket stake att bara dra på ett till exempel SSU möte om man inte sen tidigare kan en massa, eller känner någon som redan är i denna rätt så, i mina ögon, begränsade krets.
Jag efterlyser lite klassiskt folkrörelsearbete som är förankrad på städers gator och inte adresserad Sveavägen.
ALLA ska med, eller hur var det nu?
Bra skrivet!